carolina

hej.
jag vill be om ursäkt för att jag glömt lilla bloggis i ngn vecka.

jag känner på mig att detta kommer bli ett långt tänkarblogginlägg.. så jag sätter igång.
jag ska börja med att tipsa er om en låt som ni säkerligen hört. den heter suspisicious minds
(observera att jag inte kan stava till en av mina absoluta favoritlåtar)
den får mig att tänka på dom vackraste männsikorna jag känner och vet. dom jag kan kalla mina
vänner. den är liksom lite vemodig, låten. man blir både glad och ledsen av den. och det speglar lite
av hur jag känner mig nu.  jag har hela mitt liv framför mig, men vet dock inte alls vad jag ska pyssla
med, var jag ska bo, vad jag ska välja för linje. egentligen vet jag absolut nada.
men jag vet att jag förmodligen inte kommer träffa min Familjen Familj lika mycket. och nu kan jag berätta
för er .. att jag sitter och gråter. små krokodiltårar. för hur kan livet va så dumt egentligen?
när man hittat sina absolut bästa och närmaste vänner. och vet att man kommer skiljas från dom?
så vill jag ju inte ha det. men i mitt hjärta kommer dessa männsikor föralltid ha en plats, detta sköna, roliga,
glada, galna, hippiga, festliga, mysiga folk. och nej jag svär på att jag.. ALDRIG kommer glömma er.
om ja såväl är 80 år och gammel tant på ett ålderdomshem.. kanske dement? vem vet.
men aldrig aldrig ska jag glömma er.
ni har lämnat spår, kära. som aldrig kommer försvinna.

och jag älskar er. hundra gånger mer än mat.